Gården i Boden

Flytt till tystnaden

För exakt en vecka sedan kom flyttbilarna och flyttade vårt bohag från Grästorps centrum till Främmestads landsbygd. Det var en stark önskan om att få lite lugn och ro – att kunna andas lite.

Nu har vi en utsikt från matsalsfönstret som inte är in till fyra grannar (genom en altandörr). Även om vädret inte är på topp känns det ändå skönt. Vi har sett en räv, några hjortar och en ekorre än så länge.

Det finns en miljard saker att göra på huset, som vi kanske inte hade räknat med från början. Tvättstugan luktar väldigt illa. Snickaren trodde det skulle försvinna med bättre ventilation (det finns ingen tilluft), men även om man vädrar sitter lukten kvar så jag ringde Anticimex så får de komma och göra en bedömning. Tidigare ägare (före den som nu sålde huset) var en enorm hemmafixare, så jag är rädd att det är något fel på avloppet. Sedan lutar alla golv väldigt mycket, särskilt i köket. Det är ett 30-talshus, så det kanske är att förvänta sig? Det är ju torpargrund så det är väl ganska naturligt. Det saknas dörrar till sovrum, dörrhandtag fungerar inte, fönster går inte att öppna. Fasaden på södersidan smular sönder, badrumsgolvet på övervåningen har släppt och vattnet rinner mot dörren om man spiller från badkaret. Det bor bin i murstocken som åker ut inne på toaletten (där har jag ringt Nomor), toaletten tar ungefär tio minuter att fylla på sig – väldigt opraktiskt med fem familjemedlemmar (där har jag ringt rörmokaren). Frysen låter som en hungrig mage. Ladugårdstaket är i stort behov av omläggning och uppstagning, brädfodringen behövde bytas igår. Köket är en mörk grotta med terrakottaklinkers på golv och väggar med bruna köksskåp.

En del av dessa saker visste jag ju redan innan, vissa har kommit som en överraskning (t ex att fönstren inte går att öppna utan att man behöver ta i för kung och fosterland). Men man får väl försöka fixa det som är akut (tvättstugan t ex då vi bott i mögelhus tidigare) och sedan försöka ta allt eftersom. Som sambon envist säger ”det är tyst iallafall!”. Och det är det. När jag går ut på morgonen känns det som att jag är döv. Det är underbart. Jag ser fram emot en (mindre regnig) höst.

På måndag ska jag hämta de första djuren till gården, ett par kaniner. De ska bo i en box i stallet. Om ett par veckor ska jag hämta en katt. I början av nästa år blir det en hund, och om jag hinner med att fixa i stallet lite mer blir det höns till nästa sommar.

Mitt allra första projekt (förutom att fixa i stallet) har varit att måla om ett par bruna bokhyllor på övervåningen (en grön, murrig hall). Jag har slipat och målat lite varje dag, så gott jag hunnit med. Jag har glömt av vilken färg jag valde men jag hoppas den passar till det gröna innertaket.

Den här veckan har jag inskolning på nya förskolan med lilltjejen (en tvåveckors-process – inte tre dagar som tidigare år), killarna har börjat skolan (tvåan och fyra) och fått åka skolbuss och gå upp en halvtimme tidigare på morgonen (fruktansvärt förstås).

Jag har ett par kakelugnar i huset som ska provtryckas också. Det var inte lätt att få bra bilder på dem utan en massa stök/leksaker/kläder med, men här är de.

Okategoriserade

Soul Sister/ nej tack

”Hey Soul Sister/…/ The way you move ain’t fair you know”

Det här är ur en låt från Train, jag har lite svårt för honom. Låtarna är oftast trallvänliga men i texten döljer sig något gubbsjukt liksom. Jag hade egentligen inte jättemycket att skriva om just detta, men bara den här lilla textraden antyder att ALLT kvinnor gör är för att attrahera män? Får man för fan inte gå precis som man vill utan att en kille tror att allt man vill göra är att ligga med dem? Ibland blir jag så trött. Nej jag ska genast sluta upp med att röra mig på det sättet och gå som en gorilla istället, är det bättre då?

Okategoriserade

Bensinupproret

Jag är en av de (per idag) 662 217 medlemmarna som återfinns i gruppen ”Bensinupproret 2.0”. Bakgrunden är att priserna har gått upp väldigt mycket på drivmedel, och över halva priset på dessa drivmedel är skatter (antingen moms eller miljöskatter).

Det är väldigt många människor i den här gruppen och åsikterna kan gå isär kring många saker, men alla vill ändå att skatterna ska sänkas så att vanligt folk har råd att ta bilen.

Då har man ju hört många – tyvärr framförallt storstadsbor – förlöjliga gruppen och dess intressen. Att de tror att det bara är bekväma medelålders män som sitter och gnäller i den här gruppen. Men det är sådan otrolig variation bland medlemmarna! Många olika historier framförs, alla får komma till tals. Sedan hörde jag att t ex Hanna på Morgonpasset i P3 tyckte att vi var dumma som ens ville ta bilen alls, TÄNK PÅ MILJÖN!? Och hon erkänner att hon åker taxi flera gånger till jobbet, fastän hon till och med har kollektivtrafik utanför dörren? Ja, det är ju himla lätt att sitta och döma andra sådär på avstånd när man själv har alla möjligheter att ta sig både hit och dit. Hon har inte barn så hon behöver ju inte få ihop det där vardagspusslet heller.

Jag gick inte med i gruppen för att jag inte har råd med drivmedel (för tillfället iallafall…) utan snarare för att det inte finns någon nytta i att höja skatterna. Är tanken att folk ska sluta ta bilen, för att miljön ska tjäna på det? Problemet är att de flesta MÅSTE ta bilen för att det är så samhället är uppbyggt. Det går inte en buss på landsbygden som passar min arbetstid, det går inte en buss till mataffären, det går inte en buss till barnens aktiviteter eller till förskolan… Dessa människor – jag – MÅSTE alltså ta bilen oavsett hur dyrt det är. Alla vill inte bo i Stockholm/Göteborg mfl storstäder, utan man vill kunna bo på ”landsbygden” och fortfarande ha ett fungerande liv. Man åker inte i onödan om man bor på landsbygden, för det har man inte råd med. Man planerar sina resor så gott det går.

Så vill man rädda klimatet måste det finnas andra sätt att göra det på. Presentera ett fullvärdigt alternativ för bensin/dieselbilen – som INTE är beroende av el som produceras i kolkraftverk i Tyskland, batterier som utvinns under usel arbetsmiljö, batterier som man sedan inte ens vet vad man ska göra med. Det råder redan idag brist på el i Sverige, ska man då starta upp fler kärnkraftverk för att driva batterierna så får vi ännu mer avfall som ska slutförvaras för att framtida generationer inte ska få cancer? Man kan väl inte börja i fel ände? Och så skryter kommunen med att de köper in fler elbilar, utan att göra en djuplodande analys av konsekvenserna. För att el, det är ju ett mirakel!?

Någon skrev att bilarna redan bär sina miljökostnader, i form av fordonsskatt och höga drivmedelsskatter. Hade man beskattat en Thailandresa på samma sätt hade skatten varit på ca 7000 kr. DET hade väl varit ett effektivt styrmedel? Då blir det inte Thailand vart och vartannat år. Visst, det är väl synd om turisterna i Thailand, men ännu mer synd är det väl om dem om det blir sådana klimatförändringar att man inte kan åka dit alls.

Den stora miljöboven, förutom flyget, är ju vår konsumtion. Det visas gång på gång hur mycket vi konsumerar i Sverige, där utsläppen hamnar någon annanstans. Då undrar jag vem som konsumerar mest ”onödiga prylar”, är det en barnfamilj på landsbygden eller ett par i storstaden….?

Okategoriserade

Sötsug

Jag är otroligt svag för choklad, eller bakverk innehållandes choklad. I stressiga perioder så äter jag choklad varje dag. Och ibland så får jag nog och håller upp med alla sötsaker. Det första som händer är att jag får enorm abstinens.

När jag blir trött under dagen brukar jag äta en bit choklad för att bli piggare (och dricka lite te). Så när den tiden kommer under dagen och jag inte äter något sött så sätter abstinensen in – jag blir irriterad och jag får typ tics som att behöva klappa i händerna. Hemma är jag fruktansvärd de första dagarna, blir sur och grinig över minsta lilla.

Sen efter ungefär en vecka brukar det gå ganska bra. Jag har lyckats hålla mig ifrån sötsaker en dryg månad som längst. Och det är inte så att jag blir sugen efter en månad, utan det är någon konstig inre röst som menar på att livet är för kort för att man inte ska få njuta lite. Och det ÄR det verkligen.

Men problemet är ju att det uppenbarligen är ett beroende, med tanke på hur jag brukar må när jag slutar. Och jag kan inte bara äta vid enstaka tillfällen, jag är som en alkis som ramlar dit direkt. Men varför sluta alls? Grejen är att jag försöker få barnen att förstå att olika kroppstyper är OK, men när kläderna inte längre passar så blir det liksom nog. Att jag aldrig kommer väga lite mycket/lite som när jag var tonåring har jag nog accepterat (eventuellt). Och inte ens då var jag ju nöjd – då tyckte jag också att vägde typ tio kilo för mycket – och nu är det tio kilo till?

Jag har ganska breda höfter, så även fast jag var normalviktig när jag var yngre så kändes det inte så eftersom jag alltid var tvungen att köpa större byxor än alla andra. Det går inte att banta ner ett stort bäcken, det har jag fattat nu.

Så vad gör man då? Slutar helt och hållet och tar bort något som jag tycker förgyller livet, och tackar nej på varenda kalas/fikaträff i all evig framtid? Eller hålla på så här, att äta tills jag får nog och upphör ett tag? Eller inte sluta alls?

Jag tror inte att det hade varit något större bekymmer om jag bara hade haft tid att röra mig mer. Den senaste månaden har jag gått upp två kilo – det var ju som sagt den stressigaste tiden på året. Så svaret kanske är ganska enkelt. Försöka att inte få panik under den här perioden (april-maj) trots att vågen pekar uppåt (eftersom jag blir ÄNNU mer stressad av att tvinga mig iväg på promenader och dylikt på lunchen), och sedan ta igen det under resten av året?

Inte helt lätt alltså. Choklad är gott. Kakor är gott. Mmm.

Drömmen om livet på landet · Familjeliv · Företagande

På landet

Våren är otroligt hektisk – i ena sekunden undrar jag hur jag ska hinna med allting och i nästa känns det som att jag har tid över. Det är första året som jag är 99 % själv med att göra alla mina kunders bokslut och deklarationer, så jag vet inte förrän jag har tagit mig igenom det hur det egentligen gick.

Men nu verkar det som att vi blir ägare till en liten gård ändå – och det har varit en tumultartad resa. Från det att vi hittade ett hus, till det att vi sålde vårt eget utan att ha skrivit några papper på nya huset (vilket vi inte har än heller). Från att ha en trygg plats i tillvaron till att inte riktigt veta vad man ger sig in på.

För hur man än ser på det så är människan bekväm och tycker att det är jobbigt med förändringar. Även om man intalar sig att det är något bra som kommer att hända, så vet ju inte hjärnan hur det kommer att bli. Vi har bott ungefär sju år i vårt hus, och renoverat massor. Det är tråkigt att lämna det bakom sig, men samtidigt är det först nu jag känner att jag har vuxit som människa och vet att jag klarar av en hel del.

Nu ser jag fram emot att våga göra mer – vi ska till exempel byta brädfodringen på ladan och ta ner takpannorna. Läggningen av nytt tak får nog dock hantverkare göra så att det blir rätt, men jag kan tänka mig att byta tak på de mindre uthusen längre fram. Jag vill stängsla för hagar och bygga murar, kanske försöka mig på en gärdsgård? Hur vet jag att jag inte kan om jag inte provar?

Det här öppnar upp för fler verksamheter också – jag ansökte idag om att bilda ett holdingbolag eftersom jag redan har två AB, och nu vill bilda ett tredje. Jag tänker mig att jag ska göra i ordning ett loft i ladan till konferenser, jag skulle kunna kombinera det med mitt Escape Room-företag. Sedan hyra ut för sommarbete till hästar så att den ytan används, och även hyra ut gäststugan på tomten till turister. Utöver det tror jag att man kan köra paintball i den intilliggande skogen. Och så vill jag skaffa höns (för ägg och sällskap), får och getter (för att hålla markerna öppna) och kanske gäss (för att de är fina?). Katt har jag också längtat efter, och så får vi se när det blir hund – allt behöver ju inte komma på en gång. Först måste vi göra i ordning ladan, stängsla hagar och bygga vindskydd. Vi ska också bygga om lite inomhus eftersom vi saknar ett sovrum.

Jag tänkte starta upp ett nytt Insta-konto sen när vi väl flyttar och börjar bygga om.

Huset ligger på en egen grusväg intill skogsbrynet, med utsikt över åkrar och några grannar utspridda längs åkerkanterna. Det finns vildsvin och hjort i närheten men hoppas att lite elstängsel håller dem ute från hagarna åtminstone. Sedan får jag fundera på hur jag ska få till någon odling med en massa djur på gården. Kanske får ett uthus byggas om till växthus och sedan får jag hägna in ett trädgårdsland med högt staket.

Gäststugan har fin utsikt över markerna och har en kamin, men vi behöver bygga till toalett och dusch för att kunna hyra ut. Tänk sedan att kunna få servera sina gäster färska ägg till frukost! En finfin uteplats hör också till.

Jag är också glad för barnens skull, att kunna hitta på äventyr och bus i en skog, det var det bästa jag visste när jag var liten. Minsta tjejen älskar djur så jag tror det kommer bli toppen. Min far är en pessimistisk realist (ibland har han ju rätt förstås) och varnar för kalla vintrar med igensnöade vägar, men går inte bussen till skolan antar jag att barnen får stanna hemma och så får jag jobba hemifrån. Det kanske är lite värre för sambon som inte har ett sådant jobb, men det får väl lösa sig. Det kan ju inte vara så många dagar det blir aktuellt. Men bra ändå att vara förberedd med välfyllda skafferier.

Mycket tankar och idéer – nu får jag nog äta lite lunch och fortsätta jobba. 🙂

Företagande

Entreprenör

Vad tänker du när du hör ordet ”entreprenör”? Innan jag startade mitt första företag så tyckte jag att det lät som något andra höll på med, fick idéer, tog risker, kanske till och med höll på med något fuffens.

Men sen en dag, när min chef gick bort i cancer och jag inte längre ville jobba kvar, så startade jag ett eget företag. Jag hade jobbat tre år med redovisning och tyckte att det var kul, så jag ville inte släppa det helt när jag fick ett nytt jobb. Så jag hade min redovisningsbyrå vid sidan av en heltidsanställning. Jobbade kvällar och helger, själv först, men sedan kom min gamla kollega och ville också jobba. Så skaffade vi till slut ett kontor där man kunde förvara alla papper och kanske någon gång ibland jobba tillsammans.

När jag var föräldraledig 2017/2018 så startade jag upp mitt andra företag, för jag kände mig rastlös. Ett Escape Room-företag, något helt annat än det jag höll på med.

Så jag undrar om entreprenörer är lite rastlösa? Många av mina kunder har massor av idéer och verkar outtröttliga. Vissa egenföretagare är förstås nöjda med det de gör just nu och letar inte efter nya utmaningar hela tiden. Men min hjärna kryllar av idéer. Så fort jag ser något som jag tycker verkar spännande så börjar jag genast fundera på hur jag ska kunna syssla med samma sak. Barnens Gård i Skåne, gud vad kul det såg ut! Kan jag hitta en bondgård där jag kan göra det? Kattcafé!? Ja! Hotell, bed and breakfast, stuguthyrning? Fy fasen vad kul! Så fort jag lägger ner huvudet på kudden på kvällen (utmattad) så snurrar hjärnan igång igen.

Jag tror att en stor gård på landet skulle kunna uppfylla ett gäng av mina pågående drömmar, men vi får se. Idag är det massor av snö överallt. Jag har lovat barnen pulka efter skolan.

 

Okategoriserade

Grästorp

Idag var det strålande solsken i min lilla kommun, så jag funderade allvarligt över att ta min kamera och ta en promenad för att fotografera smultronställena – men det var så himla kallt att jag sköt upp det till en annan dag och nöjde mig med att ta ett kort utanför kontoret.

Jag har bott i Grästorp nästan hela mitt liv, bortsett från ett par år i Göteborg när jag läste på Göteborgs Universitet. Vi flyttade väldigt mycket när jag var liten (inom kommunen), totalt i mitt liv har jag flyttat 13 eller 14 gånger. Jag har bott på samma plats nu i lite över sex år, det är det längsta jag har bott någonstans någonsin. Men jag längtar ändå ut på landet nu. Det är superjobbigt att flytta – både att bo in sig någonstans och att packa.

Hursomhelst – den här platsen har ca 5-6000 invånare, hälften bor inne på orten och hälften bor ute på landsbygden. Ibland älskar jag den här platsen, ibland är jag så trött på den att jag bara vill bort.

Det finns ett brinnande föreningsliv här, där ishockey och fotboll är störst, men det finns gott om andra idrotter också. Är man med i någon idrott blir man en genast en del av Grästorp. Det finns ett engagerat näringsliv och en bra näringslivspolitik, som rankas bland de högsta i landet. Kommunen har en Facebooksida där man får läsa om smått och stort, hur bra som helst.

Men… Går man runt i byn så blir man inte lyrisk för att det är så vackert. Det är så många hus som är så rent ut sagt fula att man önskar att de bara kunde rivas och byggas upp i åtminstone EN enhetlig ful stil, och inte tio olika. Det finns många andra städer i länet (t ex Falköping, Mariestad och Lidköping) där man kan gå omkring och bara njuta av omgivningarna. Grästorps stadskärna är inte riktigt sån. Vi har förstås nära till skog och natur som tur är, vi har en å som flyter igenom kommunen och en golfbana, det är superfina promenadstråk både hit och dit.

Kvarteret jag bodde i när jag gick i lågstadiet var ganska nytt och låg i utkanten av Grästorp, vår baksida var ett vidsträckt fält som gränsade mot skogen, och långt borta en landsväg. Men sedan drog kommunen om vägen, så vi fick en stor, ful vall på baksidan och vägen på andra sidan av den. Som tur var fanns skogen kvar i änden av kvarteret, så jag spenderade mycket tid där då.

Men jaha, vad vill jag ha sagt med det här då? Att jo, jag trivs bra, jag känner till gatorna, jag känner mig (oftast) trygg (hade vart fint med starkare gatubelysning dock), det som behövs finns och det är nära till större städer. Även om byn är relativt ful så finns det otroligt mycket vilja och fin natur, och många verkar vilja flytta hit (nybyggnationen har ökat rejält de senate åren), och varför inte?

Fulheten kanske vi kan ta hand om senare?

Drömmen om livet på landet

Ödegårdar

Jag följer Land på Facebook, och de hade häromdagen ett inlägg som handlade om en tjej som hade hittat ett ödehus på landet som hon började renovera. Hon hade väl kollat runt och sett tomma hus och sedan tagit reda på vem ägaren var, och till slut hittat någon som ville sälja.

(Artikeln finns här)

Det föranledde en liten diskussion om hur många tomma hus det står på landet, och tydligen är det en landsbygdsutvecklare i Falkenbergs kommun som åker runt och försöker hitta tomma hus och sedan kontakta ägaren för att stämma av läget för att på så sätt få fler tillgängliga hus på marknaden.

Tills helt nyligen (kanske fyra-fem år sedan om inte ännu kortare tid) så var det inte så höga priser på hus på landet i min lilla kommun, men sedan hände något och helt plötsligt steg priserna ordentligt – alla vill bo på landsbygden! Frågan är då om det är själviskt av dem som äger fastigheterna att låta dem stå och förfalla när de egentligen hade kunnat sälja dem? En vän till mig påpekade att man kanske inte vill sälja huset med risk för att få grannar som inte uppskattar att vara just granne med dem och deras kor. Jag känner även en person som köpte en tomt för att slippa grannar, och han har planer på att riva huset och bara använda marken. Det är så himla synd – jag gråter lite på insidan när jag hör om alla dessa hus som bara väntar på att någon ska komma och ta hand om dem!

Jag tittar till och med i Småland nu efter hus på landet men inser att jag inte kan flytta så långt bort, våra barn behöver få träffa sina släktingar oftare än ett par gånger om året. Men det är väl tålamod som gäller?

Mat och kaka

Mat och kaka

Jag älskar att baka men det är inte alltid jag har tid (läs: snäll 1,5-åring som låter mig) att baka. Men jag testade ett nytt recept förra veckan på en kladdkaka med italiensk maräng. Jag har aldrig gjort italiensk maräng förut så jag var lite nervös. Man ska koka en sockerlag till en viss temperatur och sedan vispa ner detta i äggvitorna – men det gick finfint! Även själva kakan blev bra, och lite chokladganache ovanpå. Men nja, den var i mitt tycke ingen smaksensation. Såg fin ut iallafall, och här hittar ni receptet!

imag2472

Sedan gjorde jag min favoriträtt i helgen; Jennys köttfärsknyten (recept här). Jag gjorde extra många så jag kunde frysa ner till matlåda, de funkar hur bra som helst! Jag älskar den frasiga smördegen. Jenny har recept på en sås till men jag orkar aldrig göra den och det är lika gott ändå.

imag2497

Familjeliv

9-åringen

När jag gick igenom böckerna häromdagen så hittade jag den här i bokhyllan. Jag har, trots att jag har tre barn, inte läst särskilt mycket i den. Jag tittade lite snabbt i innehållsförteckningen och såg att 9-år fanns som en period – så nu ska jag läsa den ikväll.

Vår nioåring har haft det ganska tufft. Det började efter sommarlovet egentligen, då han plötsligt började komma ner varje kväll efter läggdags och gråta över minsta lilla – det kunde vara söta ugglor på täcket, läskiga bokomslag på biblioteket, oro över att få cancer och hjärtsjukdomar – nästan vad som helst. Han grät ofta på mornarna också. Det var så illa att vi  till slut kontaktade skolhälsovården, sedan BUP, sedan vårdcentralen och till sist blev vi tillsagda att kontakta en annan vårdcentral med kortare väntetider som också specialiserade på ungas psykiska hälsa. Det var flera månade sedan jag lämnade ett meddelande till dem.

Men han har blivit bättre, tror jag. Man blir ju rädd också för att han håller saker inom sig, för att inte bekymra oss. Men när vi sa att vi hade sökt hjälp blev han lugnare, och nu har han inte frågat på länge. Han fick också reda på rätt nyligen hur man gör barn och efter det har han tagit ytterligare ett steg mot vuxenvärlden. Hans syn på både oss som föräldrar och vuxna i övrigt ändrades drastiskt, han var helt förstörd.

Han har alltid tänkt mycket, pratat om jorden, universum och döden – precis som sjuåringen. Jag är lite orolig att sjuåringen kommer behöva gå igenom samma pärs, jag hoppas inte. Men nu ska jag iallafall läsa om fasen som tydligen är lite bortglömd men där många mår dåligt och hoppas att jag blir lite klokare.