Okategoriserade

Golvet är borta!

I helgen fick vi hjälp av min mamma och hennes man att riva golvet på den ombyggda vinden.

71816640_2314833385435556_5423681029191761920_n

Vi hittade massor av roliga saker, bland annat bilden på soldaten. Jag har forskat i diverse grupper på Facebook som hjälpt mig vidare, och jag tror att det kan vara en bild på dåvarande ägaren August Olsson som flyttade in 1908. Huset är inskrivet hos Lantmäteriet först på 30-talet, och siffrorna 1931 står inristade i skorstenen i det här rummet – så antingen bodde han i gäststugan som finns intill eller så byggdes huset till då. Det finns ju tre murstockar i huset varav en har tagits bort till hälften där trappan till övervåningen finns.

August militärtjänstgjorde 1888, av uniformen att döma som artillerist i regementet A2 i Göteborg. Han fick en son, Gunnar, vars rättskrivningsbok vi också hittade i golvet. Gunnar gifte sig med Ester 1935 – vi hittade ett litet kort om detta. Annat roligt som hittades var ett negativ, damtidningar och ransoneringskuponger från andra världskriget.

bild2
En person lyckades invertera negativet och tror att det kan vara från 40-talet. I bakgrunden syns gäststugan. 

En granne till oss bodde här på 60-70-talet, vi ska försöka prata med henne framöver. Vi har ju bara bott på fastigheten i lite över en månad så vi har inte hunnit med det riktigt än.

Människor kan spåras till gården in på 1700-talet, och ett flygfoto från 1959 visar att det fanns ytterligare en byggnad intill ladugården som inte längre finns.

Nu återstår bara att regla på golvet så att det slutar att svikta, sedan på med nytt grangolv som ska såpskuras. Sedan ska rummet delas in i två sovrum, ett till oss och ett till lilltjejen. Väggarna ska skivas så att vi slipper se de fula brädbitarna (de flesta är nämligen ditsatta som ”dekoration”) och den konstiga putsade väven emellan, och så på med tapeter och tidstypiska golvlister. Köpte en gammal dörr med karm för ett bra tag sedan som ska vara dörr till tjejens sovrum.

Har influensa men Ipren hjälper gott när man är tvungen att ta möten på jobbet.

Okategoriserade

Det här med bantande

Eftersom mina kläder inte längre passade och jag faktiskt inte hade någon lust att spendera pengar på att köpa större kläder, så tog jag tag i mina matvanor. Så det handlar nog egentligen inte om att stirra sig blind på en siffra på vågen, utan snarare att känna sig bekväm i den kroppen man har – och faktiskt känna när det är på väg åt fel håll (alltså, väger du 130 kilo är det större sannolikhet att drabbas av vissa sjukdomar och du orkar inte lika mycket, osv). För även om du kan väga säkert 80-90 kilo och vara nöjd och trivas med livet, så kanske det inte fungerar för alla.

Så jag körde igång med Viktklubben under semestern (så himla bra timing va?), och beredde mig på hunger och inget fikande på hela sommaren. Men – detta har ändrats sedan jag sist försökte gå ner i vikt – Instagram svämmade över utav inspiration! Så många konton som peppar en till att fatta rätt beslut NÄSTAN hela tiden. Så många konton som peppar en att inte få dåligt samvete för att man faktiskt ville ha en kaka. Jag tror att det har förändrat allt – att man FÅR avvika från de där 1300-kalorier dagarna. När vi var i London åt jag åtminstone en brownie om dagen, pannkakstorn till frukost och åt tills jag var riktigt mätt, helt utan skuldkänslor, för jag visste att jag skulle börja om när jag kom hem. Sedan fick jag en megaförkylning och så har vi flyttat så jag har inte haft lika bra koll på kalorierna men jag vet ändå på ett ungefär hur mycket jag borde äta för att nå mitt mål.

Så sen jag startade i början utav juli så har jag gått ner ca 6 kilo, och det känns väldigt bra. Jag ska gå ner ca 7 kilo till (i den bästa av världar), men jag är beredd på att det tar tid, för man måste faktiskt få fika ibland.

Okategoriserade

Weekend till London

Helgen före vi flyttade åkte jag, mina systrar och min pappa till London för att fira pappas 60-årsdag (som var i februari) och en av mina systrars 30-årsdag (som är nu i augusti). Pappa hade nog en tanke från början om att bjuda allihopa (barnbarn osv) på en kryssning men vi insåg att det nog var bättre att bara vi stack någonstans över helgen.

Vi har alla varit i London förut, förutom yngsta systern. Det var fjärde gången i London för min del. Första gången var jag där med min au pair-familj (de bodde i Cobhham), andra gången var jag där med min sambo innan vi fick barn (jättelänge sen alltså), tredje gången var jag där med min pappa och systern som nu ska fylla 30.

Vi lämnade Grästorp omkring 3-tiden på natten eftersom vårt flyg gick omkring 7 från Landvetter. Det var härligt. Resan gick fint, det första vi gjorde efter vi tagit transfer från Stansted till Liverpool Street var att få i oss lite frukost och ett glas Prosecco (bilden ovan). Fiket var inget vidare men alla var på gott humör trots att vi gått upp så tidigt. Sedan promenerade vi omkring en stund innan vi ringde en Uber för att ta oss till hotellet så att vi kunde lämna av våra väskor. Vi bodde på The Mad Hatter – ett centralt hotell med mycket överkomliga priser. Det ligger vid en trafikerad korsning, men trots att jag var tvungen att sova med öppet fönster pga värmen gick det bra (trafik har aldrig stört mig).

68871163_409760876316659_8838472954871283712_n

En liten sammanfattning över besöket var att vi gick väldigt mycket, över en mil varje dag (fre-sön). Det tog ca 20 minuter till Trafalgar Square, 30 minuter till Liverpool Strt och kanske 45 minuter till Oxford Street (shoppinggatan). Vi tog Uber ett par gånger eftersom vi gick så mycket, men ingen tunnelbana alls. Vi åt tveksam mat på Nandos (det ramlade ner kryp i min dricka och jag mådde konstigt i magen efteråt), jättegod pasta på 56 Dean Street och väldigt god stark mat på Wahaca. Frukost åt vi på The Breakfast Club två dagar i rad.

Första kvällen gick vi på teater, The Woman in Black. 60 % av resesällskapet var dock så trötta att de gick hem i pausen (kl 21). Det var en liten teater (Fortune Theatre) men jag tyckte att pjäsen var riktigt bra – skådespelarna var jätteduktiga. Man hörde kanske inte allt de sa (den äldre pratade inte så tydligt) men man förstod ändå.

På lördagen hade jag bokat ett Escape Room på Secret Studios – så himla bra! Massor av överraskningar och bra pussel och utmärkta spelvärdar. Hela familjen kunde bidra och det var nog en höjdpunkt med resan.

Annars var det mest promenerande, vi tittade i butiker, åt mat, tog en snabbtitt på The National Art Gallery – men jag har varit där förut och var inte riktigt på rätt humör den här gången. Vi hoppade över många av turistattraktionerna eftersom vi varit där förut, så det blev mest bilder på oss själva.

Även om det kanske inte blev så mycket inplanerade saker så hade vi väldigt kul tillsammans, vi skrattade tills vi grät ibland. Vädret var helt OK, kom det regn gick det över fort. Första dagen var supervarm, de andra två växlade oerhört i temperatur pga blåst och molnighet. Jag köpte en tröja, en mössa och ett linne på Primark för 9 pund totalt, jag köpte leksaker till barnen på flygplatsen, och det var nog det. Mina pengar lades på mat…

Okategoriserade

Soul Sister/ nej tack

”Hey Soul Sister/…/ The way you move ain’t fair you know”

Det här är ur en låt från Train, jag har lite svårt för honom. Låtarna är oftast trallvänliga men i texten döljer sig något gubbsjukt liksom. Jag hade egentligen inte jättemycket att skriva om just detta, men bara den här lilla textraden antyder att ALLT kvinnor gör är för att attrahera män? Får man för fan inte gå precis som man vill utan att en kille tror att allt man vill göra är att ligga med dem? Ibland blir jag så trött. Nej jag ska genast sluta upp med att röra mig på det sättet och gå som en gorilla istället, är det bättre då?

Okategoriserade

Bensinupproret

Jag är en av de (per idag) 662 217 medlemmarna som återfinns i gruppen ”Bensinupproret 2.0”. Bakgrunden är att priserna har gått upp väldigt mycket på drivmedel, och över halva priset på dessa drivmedel är skatter (antingen moms eller miljöskatter).

Det är väldigt många människor i den här gruppen och åsikterna kan gå isär kring många saker, men alla vill ändå att skatterna ska sänkas så att vanligt folk har råd att ta bilen.

Då har man ju hört många – tyvärr framförallt storstadsbor – förlöjliga gruppen och dess intressen. Att de tror att det bara är bekväma medelålders män som sitter och gnäller i den här gruppen. Men det är sådan otrolig variation bland medlemmarna! Många olika historier framförs, alla får komma till tals. Sedan hörde jag att t ex Hanna på Morgonpasset i P3 tyckte att vi var dumma som ens ville ta bilen alls, TÄNK PÅ MILJÖN!? Och hon erkänner att hon åker taxi flera gånger till jobbet, fastän hon till och med har kollektivtrafik utanför dörren? Ja, det är ju himla lätt att sitta och döma andra sådär på avstånd när man själv har alla möjligheter att ta sig både hit och dit. Hon har inte barn så hon behöver ju inte få ihop det där vardagspusslet heller.

Jag gick inte med i gruppen för att jag inte har råd med drivmedel (för tillfället iallafall…) utan snarare för att det inte finns någon nytta i att höja skatterna. Är tanken att folk ska sluta ta bilen, för att miljön ska tjäna på det? Problemet är att de flesta MÅSTE ta bilen för att det är så samhället är uppbyggt. Det går inte en buss på landsbygden som passar min arbetstid, det går inte en buss till mataffären, det går inte en buss till barnens aktiviteter eller till förskolan… Dessa människor – jag – MÅSTE alltså ta bilen oavsett hur dyrt det är. Alla vill inte bo i Stockholm/Göteborg mfl storstäder, utan man vill kunna bo på ”landsbygden” och fortfarande ha ett fungerande liv. Man åker inte i onödan om man bor på landsbygden, för det har man inte råd med. Man planerar sina resor så gott det går.

Så vill man rädda klimatet måste det finnas andra sätt att göra det på. Presentera ett fullvärdigt alternativ för bensin/dieselbilen – som INTE är beroende av el som produceras i kolkraftverk i Tyskland, batterier som utvinns under usel arbetsmiljö, batterier som man sedan inte ens vet vad man ska göra med. Det råder redan idag brist på el i Sverige, ska man då starta upp fler kärnkraftverk för att driva batterierna så får vi ännu mer avfall som ska slutförvaras för att framtida generationer inte ska få cancer? Man kan väl inte börja i fel ände? Och så skryter kommunen med att de köper in fler elbilar, utan att göra en djuplodande analys av konsekvenserna. För att el, det är ju ett mirakel!?

Någon skrev att bilarna redan bär sina miljökostnader, i form av fordonsskatt och höga drivmedelsskatter. Hade man beskattat en Thailandresa på samma sätt hade skatten varit på ca 7000 kr. DET hade väl varit ett effektivt styrmedel? Då blir det inte Thailand vart och vartannat år. Visst, det är väl synd om turisterna i Thailand, men ännu mer synd är det väl om dem om det blir sådana klimatförändringar att man inte kan åka dit alls.

Den stora miljöboven, förutom flyget, är ju vår konsumtion. Det visas gång på gång hur mycket vi konsumerar i Sverige, där utsläppen hamnar någon annanstans. Då undrar jag vem som konsumerar mest ”onödiga prylar”, är det en barnfamilj på landsbygden eller ett par i storstaden….?

Okategoriserade

Sötsug

Jag är otroligt svag för choklad, eller bakverk innehållandes choklad. I stressiga perioder så äter jag choklad varje dag. Och ibland så får jag nog och håller upp med alla sötsaker. Det första som händer är att jag får enorm abstinens.

När jag blir trött under dagen brukar jag äta en bit choklad för att bli piggare (och dricka lite te). Så när den tiden kommer under dagen och jag inte äter något sött så sätter abstinensen in – jag blir irriterad och jag får typ tics som att behöva klappa i händerna. Hemma är jag fruktansvärd de första dagarna, blir sur och grinig över minsta lilla.

Sen efter ungefär en vecka brukar det gå ganska bra. Jag har lyckats hålla mig ifrån sötsaker en dryg månad som längst. Och det är inte så att jag blir sugen efter en månad, utan det är någon konstig inre röst som menar på att livet är för kort för att man inte ska få njuta lite. Och det ÄR det verkligen.

Men problemet är ju att det uppenbarligen är ett beroende, med tanke på hur jag brukar må när jag slutar. Och jag kan inte bara äta vid enstaka tillfällen, jag är som en alkis som ramlar dit direkt. Men varför sluta alls? Grejen är att jag försöker få barnen att förstå att olika kroppstyper är OK, men när kläderna inte längre passar så blir det liksom nog. Att jag aldrig kommer väga lite mycket/lite som när jag var tonåring har jag nog accepterat (eventuellt). Och inte ens då var jag ju nöjd – då tyckte jag också att vägde typ tio kilo för mycket – och nu är det tio kilo till?

Jag har ganska breda höfter, så även fast jag var normalviktig när jag var yngre så kändes det inte så eftersom jag alltid var tvungen att köpa större byxor än alla andra. Det går inte att banta ner ett stort bäcken, det har jag fattat nu.

Så vad gör man då? Slutar helt och hållet och tar bort något som jag tycker förgyller livet, och tackar nej på varenda kalas/fikaträff i all evig framtid? Eller hålla på så här, att äta tills jag får nog och upphör ett tag? Eller inte sluta alls?

Jag tror inte att det hade varit något större bekymmer om jag bara hade haft tid att röra mig mer. Den senaste månaden har jag gått upp två kilo – det var ju som sagt den stressigaste tiden på året. Så svaret kanske är ganska enkelt. Försöka att inte få panik under den här perioden (april-maj) trots att vågen pekar uppåt (eftersom jag blir ÄNNU mer stressad av att tvinga mig iväg på promenader och dylikt på lunchen), och sedan ta igen det under resten av året?

Inte helt lätt alltså. Choklad är gott. Kakor är gott. Mmm.

Okategoriserade

Grästorp

Idag var det strålande solsken i min lilla kommun, så jag funderade allvarligt över att ta min kamera och ta en promenad för att fotografera smultronställena – men det var så himla kallt att jag sköt upp det till en annan dag och nöjde mig med att ta ett kort utanför kontoret.

Jag har bott i Grästorp nästan hela mitt liv, bortsett från ett par år i Göteborg när jag läste på Göteborgs Universitet. Vi flyttade väldigt mycket när jag var liten (inom kommunen), totalt i mitt liv har jag flyttat 13 eller 14 gånger. Jag har bott på samma plats nu i lite över sex år, det är det längsta jag har bott någonstans någonsin. Men jag längtar ändå ut på landet nu. Det är superjobbigt att flytta – både att bo in sig någonstans och att packa.

Hursomhelst – den här platsen har ca 5-6000 invånare, hälften bor inne på orten och hälften bor ute på landsbygden. Ibland älskar jag den här platsen, ibland är jag så trött på den att jag bara vill bort.

Det finns ett brinnande föreningsliv här, där ishockey och fotboll är störst, men det finns gott om andra idrotter också. Är man med i någon idrott blir man en genast en del av Grästorp. Det finns ett engagerat näringsliv och en bra näringslivspolitik, som rankas bland de högsta i landet. Kommunen har en Facebooksida där man får läsa om smått och stort, hur bra som helst.

Men… Går man runt i byn så blir man inte lyrisk för att det är så vackert. Det är så många hus som är så rent ut sagt fula att man önskar att de bara kunde rivas och byggas upp i åtminstone EN enhetlig ful stil, och inte tio olika. Det finns många andra städer i länet (t ex Falköping, Mariestad och Lidköping) där man kan gå omkring och bara njuta av omgivningarna. Grästorps stadskärna är inte riktigt sån. Vi har förstås nära till skog och natur som tur är, vi har en å som flyter igenom kommunen och en golfbana, det är superfina promenadstråk både hit och dit.

Kvarteret jag bodde i när jag gick i lågstadiet var ganska nytt och låg i utkanten av Grästorp, vår baksida var ett vidsträckt fält som gränsade mot skogen, och långt borta en landsväg. Men sedan drog kommunen om vägen, så vi fick en stor, ful vall på baksidan och vägen på andra sidan av den. Som tur var fanns skogen kvar i änden av kvarteret, så jag spenderade mycket tid där då.

Men jaha, vad vill jag ha sagt med det här då? Att jo, jag trivs bra, jag känner till gatorna, jag känner mig (oftast) trygg (hade vart fint med starkare gatubelysning dock), det som behövs finns och det är nära till större städer. Även om byn är relativt ful så finns det otroligt mycket vilja och fin natur, och många verkar vilja flytta hit (nybyggnationen har ökat rejält de senate åren), och varför inte?

Fulheten kanske vi kan ta hand om senare?

Okategoriserade

En ny blogg

Även om våren är en bit bort så brister här en ny blogg fram. Lite kort om mig – jag är i trettioårsåldern, bor på en liten ort som heter Grästorp och där har jag bott nästan hela mitt liv – inte särskilt länge i ett enda hus men lite här och där. Jag har en sambo sedan jättelänge tillbaka och tre barn som alla är under tio år än så länge. Jag har jobbat som ekonom de senaste sju åren, haft både heltidsanställning och två egna företag under tiden – ett företag startade jag när jag var föräldraledig 2017.
 
Jag är utbildad fastighetsmäklare egentligen men har läst molekylärbiologi och miljökunskap – mina intressen är många!
 
Den här bloggen hade jag tänkt skulle handla om allt det som intresserar mig – naturkunskap, miljö, politik i viss mån, bakning, litteratur, familjeliv, mina företag, odling, drömmar om livet på landet och beredskapsfrågor. Alltså – gott och blandat. Hoppas något av det även intresserar er. Väl mött i det nya året!