Okategoriserade

Grästorp

Idag var det strålande solsken i min lilla kommun, så jag funderade allvarligt över att ta min kamera och ta en promenad för att fotografera smultronställena – men det var så himla kallt att jag sköt upp det till en annan dag och nöjde mig med att ta ett kort utanför kontoret.

Jag har bott i Grästorp nästan hela mitt liv, bortsett från ett par år i Göteborg när jag läste på Göteborgs Universitet. Vi flyttade väldigt mycket när jag var liten (inom kommunen), totalt i mitt liv har jag flyttat 13 eller 14 gånger. Jag har bott på samma plats nu i lite över sex år, det är det längsta jag har bott någonstans någonsin. Men jag längtar ändå ut på landet nu. Det är superjobbigt att flytta – både att bo in sig någonstans och att packa.

Hursomhelst – den här platsen har ca 5-6000 invånare, hälften bor inne på orten och hälften bor ute på landsbygden. Ibland älskar jag den här platsen, ibland är jag så trött på den att jag bara vill bort.

Det finns ett brinnande föreningsliv här, där ishockey och fotboll är störst, men det finns gott om andra idrotter också. Är man med i någon idrott blir man en genast en del av Grästorp. Det finns ett engagerat näringsliv och en bra näringslivspolitik, som rankas bland de högsta i landet. Kommunen har en Facebooksida där man får läsa om smått och stort, hur bra som helst.

Men… Går man runt i byn så blir man inte lyrisk för att det är så vackert. Det är så många hus som är så rent ut sagt fula att man önskar att de bara kunde rivas och byggas upp i åtminstone EN enhetlig ful stil, och inte tio olika. Det finns många andra städer i länet (t ex Falköping, Mariestad och Lidköping) där man kan gå omkring och bara njuta av omgivningarna. Grästorps stadskärna är inte riktigt sån. Vi har förstås nära till skog och natur som tur är, vi har en å som flyter igenom kommunen och en golfbana, det är superfina promenadstråk både hit och dit.

Kvarteret jag bodde i när jag gick i lågstadiet var ganska nytt och låg i utkanten av Grästorp, vår baksida var ett vidsträckt fält som gränsade mot skogen, och långt borta en landsväg. Men sedan drog kommunen om vägen, så vi fick en stor, ful vall på baksidan och vägen på andra sidan av den. Som tur var fanns skogen kvar i änden av kvarteret, så jag spenderade mycket tid där då.

Men jaha, vad vill jag ha sagt med det här då? Att jo, jag trivs bra, jag känner till gatorna, jag känner mig (oftast) trygg (hade vart fint med starkare gatubelysning dock), det som behövs finns och det är nära till större städer. Även om byn är relativt ful så finns det otroligt mycket vilja och fin natur, och många verkar vilja flytta hit (nybyggnationen har ökat rejält de senate åren), och varför inte?

Fulheten kanske vi kan ta hand om senare?